När Åland och övriga Finland började tillhöra Ryssland 1809 (efter en lång tid som del av Sverige), kom ryska ingenjörer hit för att undersöka hur man skulle kunna befästa Åland och var huvudfästningen skulle byggas. Ryska imperiets fästning skulle bli imponerande.

De bestämde sig för Bomarsund och löste in 800 hektar mark. Bönderna som levde på gårdarna på området fick mark och gårdar i Saltvik i stället. Här på Gamla Skarpans, en gård som låg på området, var strategiskt välplacerat vid postrutten och nära hamnen. Gården hade sedan länge varit ett gästgiveri. Nu flyttade ingenjörerna in och började planera och bygga upp. I början var utvecklingen ganska långsamt med från 1830 började det hända saker. Det byggdes hus och folk började flytta in. Tiden som följde har kallats den ”glansfulla Bomarsundstiden”.

Idag ser vi många grundstenar, en del i solen med smultron och gullvivor växande omkring, en del i skuggan med en helt annan växtlighet så som ormbunkar och mossa. Här mellan de unga ekarna låg överste Grundts villa med en fin geometrisk anlagd trädgård, var det firades många fester med musik och dans.

En gång, berättas det, hände det att själva djävulen uppenbarade sig på festen i skepnad av en stilig officerare.  Han dansade med en ung och vacker prästfru i timmar medan musikanterna inte kunde släppa sina instrument och var tvungna att fortsätta spela. Plötsligt steg en av traktens präster in genom dörren och befallde den stilige officeraren att i Guds namn försvinna från platsen. Kvinnan var halvdöd av ansträngning när hennes kavaljer försvann. Det sägs att det var den unga prästfruns äldre man som låg bakom det hela för att lära sin vackra fru en läxa om hur farligt det är med dansfester. Efter denna upplevelse slutade hon festa.

Andra menar att berättelsen bara är ett påhitt.

Djävulsdansen har inspirerat både teaterpjäser och målningar. I Bomarsunds besökscenters utställning finns en fiol som kanske spelades på denna kväll.