Bekanta dig med Bomarsunds historia från sjösidan. Det här är en guidad tur på vattnet som låter dig ta del av berättelserna om människor och händelser i Bomarsunds farvatten. Observera att turen är anpassad för små båtar och inte heller har precisionen av ett navigationsverktyg. Stäm av med din navigationsutrustning och de förhållanden som gäller för din egen farkost, väder, vattendjup etc.
Jag nämnde tidigare att Bomarsund intogs från land eftersom fartygen inte kunde lägga sig tillräckligt nära om de inte ville hamna mitt i kanonelden från fortet. Däremot måste det ha varit en imponerande och skrämmande syn för de soldater som befann sig i fortet då brittiska och franska skepp trängde sig igenom Ängösund och radade upp sig i vattnen söder om fortet. I utställningen har vi en skiss över hur flera tiotal fartyg låg placerade under ett givet tillfälle, och där ser man också vilket noggrant arbete lotsarna hade lagt ner på att undersöka farvattnen då vattendjupet finns antecknat på samma karta.
Ett lite udda försök att attackera Bomarsund gjordes redan i början av sommaren 1854, ett par månader innan det egentliga anfallet. Då bestämde en brittisk kapten vid namn Hall sig för att trotsa order – han skulle egentligen förmedla ett meddelande från en del av flottan till en annan – och i stället attackera Bomarsund. Han kom hit i sällskap med ett par små hjulångare och började skjuta mot fortet. Någonstans under eldväxlingen började det brinna innanför fästningens murar, och Hall konstaterade därmed att han hade förstört Bomarsund, for hastigt därifrån och skrev till Admiraliteten i London om sin seger. Denna information togs dock emot med viss skepsis baserat på uppgiftsgivarens rykte. Många menade att hans eldgivning, med tanke på vad han attackerade och det avstånd han måste ha befunnit sig på, antagligen hade gjort ungefär samma skada som en ärtpistol skulle ha kunnat åstadkomma. Till och med en av Halls kamrater skrev hem att ”Hall är en bra karl, men han snackar för mycket”. Denna skepsis visade sig välgrundad: I stället för att förstöra Bomarsunds fästning hade kapten Hall lyckats sätta eld på ett skjul innanför murarna, en brasa som snabbt släcktes.
När vi nu ser mot stranden är stora delar av fästningen dolda för oss, inklusive tornen. Men under den tid då fästningen var verksam, fanns här inte träd. De hade huggits bort, dels av strategiska orsaker, för att man skulle ha fri sikt över och runt området, dels därför att trä var en nödvändighet och ofta en bristvara. Trä användes då som nu för att tillverka saker, som möbler, byggnader och de matkärl som vanliga soldater och fästningens fångkompanier använde, men det behövdes också trä varje gång man skulle laga mat, ofta som belysning i form av lysstickor och givetvis också för värme och diverse arbeten. Det beroende som man hade av eld, och därmed också av ved, är någonting vi idag har svårt att föreställa oss, och det garanterade samtidigt att området runt fästningen hölls kalt, bortsett från en del privata trädgårdar där man planterat frukt- och prydnadsträd.