Vi har nu tagit oss in i ett av de smala sund som bara är farbara med mindre farkoster. För engelsmännen som kom till Åland 1854 var det här helt okända vatten. De gjorde ett gediget arbete genom att skicka ut lotsar som pejlade djupen och prickade ut var vattnet var farbart. Vid det här laget hade ångdrivna fartyg blivit allt vanligare, och lotsarna använde ofta små hjulångare. Ångfartyg var mycket lättare att manövrera än segelfartyg, vilket man drog nytta av på många sätt. När de brittiska lotsarna stakat ut leden genom Ängösund, söder om fästningen, var det med hjälp av ångdrift som man fick in både stora och små fartyg genom det trånga sundet och in i Lumparen, där de lade sig söder om fästningen, precis utom skotthåll för den ryska garnisonens kanoner.

Men vi skall akta oss för att dra ett alltför glittrande skimmer över engelsmännens tid här. Krig är krig och ibland valde man att pressa svaren på hur farlederna gick ur ålänningarna. Dessa var inte alltid så villiga att hjälpa till, bland annat för att de oroade sig för vad myndigheterna skulle säga.

På Föglö berättas det om en fiskargumma som blev upplockad ur sin båt och satt ombord på ett brittiskt ångfartyg. De brittiska sjömännen talade ingen svenska och gumman kunde ingen engelska, men ombord fanns en tolk för ändamål som det här. Befälet bad tolken fråga hur farleden gick. Tolken, däremot, vände sig i sin tur till gumman och frågade var det fanns grynnor, vilket hon tydligt pekade ut. Döm av hennes förvåning när fartyget satte full fart rätt upp på närmaste grund! De rätta instruktionerna försvann i översättningen. Damen är inte namngiven och vi har inga uppgifter om hur man redde ut detta fall av språkförbistring. Däremot kan det finnas ett korn av sanning i berättelsen, eftersom en av lotsarna har antecknat i sina efterlämnade brev hur han fick dra loss en kollega som gått på grund i närheten av Föglö.