Vi har nu lämnat platsen där den gamla ångbåtsbryggan låg, och det var också där som den gamla vägsträckningen, som var postvägen mellan Stockholm och Åbo, gick. Då fanns det ingen bro, så den som ville ta sig över var hänvisad till transport på vattnet. Och just farvägar över vattnet var en av orsakerna till att Bomarsund placerades just här.

Bomarsunds position vid den gamla postvägen gjorde redan i sig att fästningen kunde betraktas som väl placerad för trafik landvägen. Men platsen ligger också mitt emellan den norra och den södra farleden förbi Åland. I en tid då många vägar här omkring ofta hade samma standard som en dåligt underhållen grusväg har idag, var havet den naturliga motsvarigheten till dagens motorvägar. Så länge vattnet var öppet, eller isen låg fast, var resa till sjöss det snabbaste och mest effektiva sättet att ta sig fram. Det var också det bästa sättet att frakta stort, tungt och skrymmande gods på, någonting som utnyttjades under fästningsbygget.

Men havet är inte helt öppet. Vattnen runt Bomarsund är fulla av grynnor, ett arv efter istiden där inlandsisen slipade berghällar och släppte ifrån sig stenar och klippblock i det som idag är Ålands skärgård. Det gjorde att särskilt stora fartyg hade svårt att ta sig fram i den labyrint som grynnorna skapade, någonting som försvårade byggtransporterna till Bomarsund, med stora ekonomiska förluster till följd.

Samtidigt gav det fästningen ett naturligt skydd. De trånga sunden som omgav Bomarsund på södra sidan ansågs ofarbara för stora segelfartyg, de enda som hade kanoner stora nog att utgöra ett hot. Däremot fanns planer på att utrusta fästningen med ett hundratal små kanonbåtar som, precis som den båt vi sitter i nu, var små nog att ta sig fram mellan öar och skär. De skulle också kunna placeras strategiskt innanför sunden och skjuta ner de fartyg som eventuellt försökte ta sig igenom. Tyvärr hann de här planerna aldrig verkställas, så det blev inga kanonbåtar.