Sådärja! Nu har vi seglat rakt in i den svenska stormaktstiden. Kommer ni ihåg postrotebåten som låg där vi möttes första gången? Det är under den här tidsperioden som den typen av båtar kommer i användning på riktigt. Nu när Sverige var som störst, insåg Drottning Kristina hur viktigt det var att få kommunikationerna inom det stora riket att fungera och hon införde postroteväsendet. Om ni tar en titt på väggen snett bakom er, så ni kan se en stor karta över hur postvägen gick över land och hav. Det var många som fick sätta livet till under de svåra färderna och det blev gott om änkor i gårdarna längs postvägen.

Ibland fick man släpa båtarna över isen och ibland staka sig fram genom drivis. Och posten var viktigare än människoliv! Den låg skyddad i särskilda postkaggar som flöt om de skulle hamna i vattnet. Men ibland var isen så stark att posten kunde fraktas med häst och vagn över Ålands hav. Postvägen fortsatte över Åland, sen till Finland och Åbo och så småningom vidare ända till den nya, ryska huvudstaden St Petersburg. 

Tänk vilken skillnad mot hur vi har det idag... 
Med ett enda litet knapptryck kan vi sekundsnabbt skicka ett mejl varsomhelst i världen.
...och ingen behöver riskera livet för det!

För ålänningen var stormaktstiden en tid som också präglades av krig och oroligheter. Inte mindre än 2 gånger inom några tiotals år, fick ålänningarna lämna sina hem och fly över havet till Sverige, för att undkomma anfallande styrkor från Ryssland. Och när man sen återvände hem, möttes man inte bara av den förstörelse som fienden hade åstadkommit, utan även av en annan inkräktare.

Vargen hade passat på att föröka sig ordentligt under ålänningarnas frånvaro. Jag tycker ni ska ta er en titt på det stora vargnätet som finns härinne och fundera på hur man bar sig åt för att kunna fånga vargen i det. 

Och hur det sen kunde kännas att närma sig den vilt sprattlande vargen i nätet.

Hjälp. Du får gå fram.
Nej, du!
Neej du!
Okej, båda på en gång.

Men det var inte bara vargjakt, som hindrade åländska bönder från att sköta sina viktiga vardagssysslor. De skulle även hjälpa till att försörja den svenska kungamakten genom att betala höga skatter och utföra många dagsverken. Dessutom krävde den svenska flottan mycket folk och många ålänningar rekryterades. Men konstigt nog inte i första hand som sjömän, utan som båtsmän – dvs soldater till sjöss. Det var många som fick sätta livet till, men sällan i strid. Oftast dog de av dålig hygien och undernäring.

Hemma i torpet gick hustrun och väntade och inte sällan kom det hem en ny båtsman istället för den hon var gift med. Torpet hörde nämligen till båtsmannen och när den ena dog, tog en annan över. Hustrun fick välja mellan att gifta om sig med den nya eller flytta ut.

Nu tycker jag att vi lastar vår sjömanskista och beger oss ut på havet i ett av den svenska kronans stolta fartyg och seglar vidare mot den ryska tiden.

Hej så länge!