Där! Där borta ligger sälarnas öar! Ser ni? Äntligen. Puuh...! Här går vi iland. Du där! Kan du vara hopp-i-landkalle? Bra.

Så! Välkomna till den åländska forntiden! Här ska vi stanna i några tusentals år och se stenåldern, bronsåldern och järnåldern – med vikingatiden slutet, passera. Så här i början av den åländska historien, har inlandsisen just dragit sig tillbaka såpass mycket att några små öar börjat höja sig ur havet. Av dagens Åland ser vi ännu bara topparna på bl.a Ålands högsta berg, Orrdalsklint och Getabergen. Resten ligger ännu under vatten, och det har varit en lååång resa att ta sig hit.

De första människorna som kom hit till Åland, kom österifrån och den kusten låg ju mycket längre bort än vad den gör idag, så man fick nog paddla i flera dagar för att komma hit. Resan gick över öppet hav ochdet fanns inga rastplatser eller öar att vila ut sig på. Och själva orsaken till att man kom hit, var sälen.

Så man kan ju faktiskt säga att det var tack vare sälen som Åland fick sina ålänningar

När sälen var fångad och slaktad, tog man tillvara på precis allt. Kött och inälvor blev mat. Skinnet blev kläder och byggmaterial till hyddor och kanoter. Benen blev till synålar och sylar och späcket kokades till olja för beredning av hudar och bränsle till små lampor.

Efter en lyckad jakt, samlades man runt elden och dansade och sjöng och berättade historier. Sälen var nämligen så mycket mer än bara mat och material – den var också föremål för dyrkan, och människorna identifierade sig med sälen. Man gjorde små figurer i lera, som man kan tolka som en blandning av säl och människa.

Efter jaktperioden lastade man så mycket man kunde och begav sig hemåt igen. Nu kunde man klara sig ett tag till, innan det var dags för en ny resa till sälarnas öar. Men årtusendena gick och så småningom – ungefär vid bronsåldern - bestämde sig några människor för att stanna kvar här på öarna för gott. Öarna har sakta höjt sig ur havet och landytan är nu större, vilket betyder att man kan börja odla och skaffa boskap.

Och nu, måste vi snacka om... döden! 

För ett annat viktigt tecken på fastboende är nämligen gravrösen. Man begravde sina döda i stenrösen på höjder ovanför farlederna för att markera att ”Här ligger mina förfäder som bott här i generationer, och här bor jag!”.

Och medan ni befinner er här, tycker jag att ni ska passa på att titta lite extra på skeletten som finns. Det finns bl.a ett människoskelett som bär spår efter att ha styckats och behandlats på exakt samma sätt som sälskeletten. Ni kan ju fundera lite på vad det skulle kunna betyda...

Bronsålder övergår till järnålder och vikingatid. Kontakterna med både öst och väst blir allt mer vanliga och man drar på vikingafärder långt bort till orienten.

Båtarna har nu blivt modernare, med bordläggning och segel och styråror. Så, när vi har gått färdigt här i ålands forntid, byter vi bort vår gamla kanot eller flotte, mot ett vikingaskepp och så seglar vi iväg mot medeltiden och ön Kökar, där man byggt ett kloster.

Ok! Alla ombord? Vi ses i medeltiden!