Känner du igen mig? Det är jag som är smeden.
Jag smider ett svärd till en viking som har lovat att betala bra. Att få smida ett svärd är ovanligt, det får jag och andra smeder sällan. För det mesta smider vi spik och annat som behövs i vardagen, som nycklar och handtag.
Nästan varje stor gård på Järnåldern hade en egen gårdssmed. De hettade upp järnet i en eld och järnet blev så varmt att det kunde böjas. De riktigt fina föremålen, praktföremålen, dom kom utifrån. Utifrån? Ja, vi som har bott på Åland har alltid rest mycket. Havet är en enda stor väg som kan ta oss vart som helst. Vi seglar över hela världen och tar med oss hem sådant som är vackert och sådant vi kan behöva.
Du minns kanske att stenåldern kallades stenåldern för att alla redskap gjordes av sten? Precis så är det med järnåldern också. Det var under järnåldern människorna listade ut hur järn kunde utvinnas ur naturen. Brons var det bara de allra rikaste som hade råd med.
Ja människorna här reste och reste och reste. Vi är ett nyfiket folk. På järnåldern reste man mot kontinenten, alltså ner mot Europa och Svarta havet och ändå till Konstantinopel. På den här tiden kallades Konstantinopel, som idag är Istanbul,
för Miklagård.
Titta på svärdet, det böjda till höger, nummer 17. Det har hittats i en åländsk grav, och är svärdet böjt. Varför böjer man ett svärd?
I montern längre in mot väggen finns sådant som hämtats till Åland av vikingar. Silvermynten kommer kanske från en marknad. En ålänning sålde till exempel
segeltyg och fick silvermynten i utbyte. När han ko hem så gömde han mynten och sen glömdes dom bort.
Vi vet inte allt som hänt förr, men vi lär oss mer och mer. Det är därför det är så viktigt att jag kan resa i tiden och hämta föremål till nutiden. Föremålen berättar om livet och vardagen förr.
Nu är dags för oss att resa vidare.
Ta upp en pinne från påsen och vifta med det framför dig som om det är ett svärd. Svisch, svisch, nu reser vi vidare!