En hustru i Finby låg illa sjuk i barnsäng, och släkt och vänner försökte bota henne med stöpning, som var en form av magi.

Stöpningen gick till såhär: en klok gumma smälter bly i en skål eller skopa medan hon mumlar mystiska besvärjelser och böner. Då blyet har smält, hälls det i kallt vatten samtidigt som den sjuka tänker på den person som hon (eller han) tror har vållat sjukdomen. Om det är rätt person, smäller blyet då det landar i vattnet, annars inte. Sedan läser man Fader vår framlänges och baklänges över den sjuka, som därefter skall bli frisk.

När stöpningen var avklarad, bad den kloka gumman den sjukas bror att föra det stöpta blyet till kyrkogården och kasta det på en gammal släktings, Ulla-fasters, grav. Brodern, som inte ville vara delaktig i det han betraktade som svartkonster, vägrade först, men gav till sist med sig så långt att han skjutsade gumman till kyrkogården, där hon själv fick slutföra trollformeln. Men den kloka gumman hade tagit illa upp. När brodern själv begav sig hemåt började hästen bete sig märkligt. Den ville inte gå framåt, utan ville hela tiden vika åt sidan. Till sist fick han stiga av och leda djuret. Han kom dock lyckligen hem. Men för hans far, som samma natt kom från Mariehamn, gick det värre. På hans häst sköt gumman under färden ett ”blodskott” som hästen aldrig botades ifrån. Att stöpningen inte heller fungerade då den kloka gumman var på sådant humör, behöver knappast tilläggas.